Jennifer Queen

Gästbloggare #1

Hej alla Jennifers fina läsare!

Jag blev så glad när jag fick veta att jag fick ett tillfälle att få göra ett eget inlägg här! Jag vill verkligen lyfta det här med psykiskohälsa och speciellt hur det är att bli utbränd! Därför tänkte jag berätta lite om hur det varit för mig.

Jag har levt med psykisk ohälsa så länge jag kan minnas. Men om jag jämför mitt måeende kring när jag var under 18 och efter så är det helt klart värre med ens psykiska måeende när man blivit vuxen.

Jag hade det ganska kämpigt under gymnasietiden, gick på BUP och pratade och hade medicin för depression och även sömntabletter i omgångar. Jag fick bra betyg, mycket handlade om att jag var intresserad utav ämnena då jag blev utbildad Undersköterska. Men efter studenten var jag helt slut och tog nästan 1 helt år paus, som tur är stöttade min sambo mig ekonomiskt så att jag kunde göra det.

Sen började jag mitt första arbete som Undersköterska på ett äldreboende, jag trivdes som fisken i vattnet, men mitt måeende var inte bra, så fort jag hade jobbat så behövde jag sova direkt när jag kom hem, jag förstod inte helt varför. Sen hände privata saker så jag slutade, jobbade nästan exakt 1 år där. Gick sen över till industri och där trivdes jag med! Men jag klarade inte av stressen, jag fick ofta gå på toaletten och gråta för att jag inte klarade av tempot och jag förstod inte varför jag reagerade på det sättet..

Efter detta arbete sökte jag mig inom personlig assistent, helt plötsligt ringde någon inom detta som hade fått tips utav dem jag sökt hos (som tyvärr inte kunde ge mig arbetet) men fick då ett utan att ha sökt detta jobb. Detta innebar natt arbete, jag tänkte att det var ju super bra, jag hade ändå så störd natt sömn så varför inte jobba natt, detta var att jag skulle sova under natten och ta larm av personen som jag var assistent hos.

Då hände det som jag aldrig trodde skulle hända, det gick 2 nätter, saker gick fel för jag kände stress, jag vet inte helt varför (jag var alltså ensam på nätterna) efter andra natten vaknade jag mitt i natten, hemma då alltså, jag satte mig upp och bara skrek och grät. Jag kunde inte lugna ner mig. Då hände det läskiga, jag var inte kvar i min kropp, jag minns än idag hur allt ser ut, jag står vid sidan av mig och ser mig själv sitta och gråta och skrika. Mitt psyke klarade inte av smärtan längre. Jag gick in i väggen.

Det blev mer mediciner och till slut hamnade det i att jag fick en utredning för att få veta vad jag egentligen lider av. Men det är ett helt annat kapitel.

Vad ville jag med detta inlägget?

Jo, det jag vill komma fram till är hur viktigt det faktiskt är att redan i ung ålder lyssna mer på sin kropp och signalerna kroppen skickar ut. Jag tror att om jag gjort det, så hade jag kunnat få mer hjälp tidigare och aldrig hamnat i den berömda väggen. Jag har lärt mig idag att jag måste lyssna på när kroppen säger nej, för jag har nämligen hamnat där igen för ett tag sen. Man vill inte hamna där.

Så snälla unga som äldre, lyssna på er kropp, SÖK HJÄLP och ge er inte! Det psykiska i ens kropp är minst lika viktigt som det fysiska! För till slut har man problem med båda!

 

Tack Jennifer för att jag fick tillfälle att skriva min lilla historia! Va rädda om er allihopa!

 

Vill ni fortsätta följa min resa så får ni gärna göra det på min blogg, Icaibloggen, båda riktar sig till psykisk ohälsa.

Kram till er alla /Angelica

 

Tryck på hjärtat nedan om du gillar denna typen av inlägg!
Följ mig gärna på Blogkeen och Instagram!
Sandra

Så spännande o viktigt inlägg som fina Angelica skrivit, hon har gått igenom och går igenom så mycket jobbigt med hennes psykiska ohälsa :( men hon är alltid så stark! Jag gillar verkligen både Angelicas blogg och henne som person, hon är underbar!


Svar: Ja det är de!! :) Ja hon är fantastisk :D <3
Jennifer Queen

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress